Prolog — Frågan i marginalen (ett utdrag)
Crown-watch, House Blackcrests säte, år 396 A.U.
Wren av Blackthorn läser en förseglad handling; Aldous av Blackcrest och en härold vid namn Perrin ser på.
✦
Crown-watch hade ett rum för omtvistade handlingar och ett mindre rum för dem som tvistade om dem. Wren hade suttit i det mindre rummet sedan middagstid.
Handlingen på bordet var från House Whitehart. Den var fyrtiotre sidor lång, avskriven med en så jämn hand att bokstäverna såg mindre skrivna ut än överenskomna. Varje sida hade bevittnats. Varje vittne hade bevittnats. Snöret bar tre sigill i vitt vax och ett i svart, och det svarta var Crown-watchs, satt där när bunten anlände så att alla skulle veta att ingen hade öppnat den före dem som nu öppnade den.
Wren hade alltid tyckt att detta var den sortens försäkran som skapar en ny fråga utan att besvara den gamla.
Hon vände tillbaka den sista sidan och läste den avslutande meningen igen.
Inget underlag finns bevarat utanför den införda domen.
Mitt emot henne rätade Aldous in buntens nederkant mot bordskanten. Han hade gjort det varje gång hon flyttat den. Han hade inte klagat. Hon hade inte bett om ursäkt. Deras bekantskap hade varat i tre timmar och nått en stabil form.
”Är den fullständig?” frågade han.
”Ja.”
Den tredje mannen i rummet såg upp från fönstret.
Han hade presenterat sig som Perrin, av Blackcrest, och sedan tillbringat större delen av eftermiddagen med att uppträda som om presentationer var något andra människor behövde. Han bar en reskappa inomhus och hade tagit reda på skrivarens namn före Wren. Skrivaren hade burit te till honom utan att bli ombedd och inget till Wren, vilket hon inte höll emot någon av dem och lade märke till hos båda.
”Det lät illavarslande”, sade Perrin.
”Det var ett svar.”
”De är ofta samma sak här.”
Aldous såg inte på honom. ”Fullständig i vilken mening?”
Wren lade ett finger på den avslutande meningen. ”I deras.”
Rummet var mycket tyst. Crown-watch var byggt för att hålla papper torrt och röster från att vandra. Väggarna var klädda med filt bakom panelen; Wren hade kontrollerat när hon kom in, för rum förklarar institutioner ärligare än valspråk gör.
Aldous sade: ”Förklara.”
”Bunten innehåller varje dom Whitehart valde att införa för den begärda perioden. Namn där namn tillåts. Datum där datum finns bevarade. Prövarens namn. Slutsatsen. Rättelser bevittnade och förseglade.”
”Och prövningarna?”
”Brända.”
”Prövningarnas anteckningar.”
”Om man bränner den enda iakttagelse som en dom byggdes på blir åtskillnaden andaktsfull.”
— prologen fortsätter i boken. —
Kapitel Ett — Getvallarens prövning (ett utdrag)
House Whitehart, the Bell of Silence, år 396 A.U.
Broder Tomas förbereder lyssnarrummet. Moder Alaine ser på.
✦
När Sela kom hade Tomas misslyckats med lampan två gånger.
Den första veken hade dränkts. Han nöp den släckt, drog upp den med spetsen av sin sotkniv och skar den kortare än han menat. Handen gav en liten darrning mot kopparhuven. Han märkte det innan någon annan hann och stadgade lampan med sin andra hand. Den andra lågan brann blå vid roten och rykte närhelst dalvinden fann valvet. Sot samlades under den lilla kopparhuven.
Han flyttade lampan ett halvt handsmått åt vänster.
Lågan lutade hårdare.
”Låt den vara”, sade Moder Alaine.
Hon hade kommit in medan han putsade veken och tagit stolen längst in, där bakväggen mötte den långa raden av griffes. De döda vände sig mot dalen. Alaine vände sig mot rummet. Hon satt med båda händerna vilande på handtaget till sin käpp och axlarna fria från stenen, fast Tomas visste att kylan skulle nå dem innan timmen var slut.
”Den kommer ryka i hennes ögon”, sade han.
”Då flyttar hon sig.”
”Jag vill hellre veta vad hon gör innan hon har skäl.”
Alaine såg på den svarta skäran som bildades under huven. ”Lampan har gett henne skäl.”
Tomas torkade tummen på trasan vid bältet. Den lämnade ett mörkt märke bredvid tre äldre. Han hade tänkt börja med rena händer.
Han satte tillbaka lampan där den varit. Alaine hade inte befallt honom. Så fungerade inte hennes myndighet. Hon namngav det hon ansåg borde ske och lät andra upptäcka att de redan hade lytt.
Valvet släppte in ett svep av kallare luft och lukten av gethår. Sela kom in med en rulle smalt tyg över ena axeln och något blekt fångat i flätan. Halm, tänkte Tomas. Nej — kardborre. En mörk skära hade torkat under en tumnagel, blod eller hovsmuts eller båda. Hon hade lämnat sin arbetskniv vid dörren; slidan hängde tom vid bältet.
Hon stannade strax innanför.
”Hur länge?”
Inte god afton. Inte Moder. Hon såg först på Tomas, sedan på den rykande lampan, sedan tillbaka genom valvet mot gården.
"Så länge det tar," sade han.
"Den bruna åringen har spräckt insidan av klöven. Ivet håller henne åt mig."
"Spelar tio minuter någon roll?"
"För Ivet, ja. Geten har åsikter."
Alaine slog ner blicken. Tomas kunde inte avgöra om hon dolde munterhet eller ogillande. Hos Alaine bar de två ofta samma mun.
"Då ska vi inte slösa bort dem," sade han.
Han pekade mot pallen.
Sela tog den inte. Hon gick i stället bort till rummets mynning och satte sig på den låga stenavsatsen under valvet, vänd mot den svarta dalen. Vinden slog mot hennes kind, drev löst hår över hennes mun och förde lampröken bort från henne.
Tomas såg på den stadgade lågan, sedan på den omsorgsfullt kilade pallen.
"Du sade att jag fick sitta."
"Det gjorde jag."
"Du såg ut som om du menade någon annanstans."
"Det gör jag ofta."
Det lockade fram det minsta lilla ljud ur hennes näsa. Inte riktigt ett skratt. Nog för att han skulle veta att hon hört skämtet och ännu inte bestämt sig för om hon tänkte bevilja det.
Hon lade tygrullen över knäna. Hennes fingrar började rulla ena änden hårdare.
Tomas intog sin egen plats. Han hade valt den så att han kunde se hennes händer, Alaine, valvet och de tre närmaste grifferna utan att röra huvudet. Sela hade fördärvat det arrangemanget med fyra fot. Han lät olägenheten bestå.
På hans knä låg ett enda ark tunt papper och ett kolstift. Ingenting som skrevs där skulle föras in i Liggaren. Prövningsanteckningen fanns bara till för att hindra hans minne från att förbättra sig självt under natten. Den skulle brännas innan lampan slocknade.
Han frågade: "Hur många getter har du i din vård?"
"Trettioåtta i morse."
"Jag har fått höra trettiosju."
"Lark kom tillbaka."
"Var hade hon varit?"
"Hon är en get. Hennes redogörelse var bristfällig."
Den här gången ändrade sig Alaines mun faktiskt. Sela såg det i mörkrets kant och log innan hon mindes varför hon var där.
Tomas frågade vilken betesmark de hade använt, hur länge snön hade legat kvar på norra avsatsen, vem som hade behandlat åringens klöv, vilka djur hon skulle gallra ut före högvintern, och varför. Hon svarade utan att försöka gissa avsikten bakom varje fråga. Det betydde inte att hon saknade försiktighet. När han frågade vem som först hade kallat henne Kallad sade hon: "Någon som ville att de andra skulle säga det," och ville inte ge namnet.
Hennes händer berättade mindre för honom än han hade hoppats. Tyget vändes och drogs åt mellan dem. När hon var irriterad arbetade höger tumme snabbare. När han återvände till getterna saktade den in.
"Du har inte sagt Icke jag," sade han.
Tummen stannade.
"Borde jag?"
"Jag frågade om du hade gjort det."
"Nej."
"Varför inte?"
"Därför att det är jag som svarar." Hon såg på honom. "Säger jag det frågar du varför. Säger jag det inte frågar du varför. Det här sparar oss en fråga."
Hon såg tillbaka mot gården. Den bruna åringen kände vid det här laget kylan genom sin spräckta klöv. Ivet satt förmodligen på henne nu, om det inte hade räckt att hålla. Tomas föreställde sig detta alltför beredvilligt och lade bilden åt sidan.
"Berätta om vintern vid passet," sade han.
Tyget blev stilla i Selas händer.
— vill du ha resten? Bok Ett finns ute nu, gratis. —